Arkiv
William Kentridge
JOURNEY TO THE MOON och SEVEN FRAGMENTS FOR GEORGES MÉLIÈS
6 juni – 31 augusti
Öppet 12.00 – 18.00 alla dagar
stängt 21 – 22 juni
William Kentridge har de senaste åren hyllats främst för sina animerade kortfilmer, vilka ofta ställs ut tillsammans med teckningarna från vilka de skapats. Kentridges arbetssätt är sällsamt, han förkastar den konventionella tekniken som tecknas i tusentals delar och där varje del utgör en mycket liten förändring i till exempel en figurs gester eller ansiktsuttryck, eller i bakgrunden. För Kentridge är det karaktäriskt att begränsa sig till en teckning för varje scen. På ett enda pappersark av god kvalité tecknar han motivet eller en mis en scène, varje förändring som läggs till eller tas bort filmar han med en 35mm kamera och på så sätt bygger han upp hela handlingen ruta för ruta.
Kentridges teman tenderar att berättande eller skenbart berättande utforska utvalda sinnestillstånd eller betingelser, vilket i sin tur blir underlag för en vidare metafysik: ett moraliskt dilemma, en etisk frågeställning, en ohämmad fantasi… Platser och omständigheter är hämtade från hans vardag i Johannesburg, ett liv i apartheidtidens efterdyningar. Med spännvidd från högst personlig själviakttagelse till ohöljt politiskt drama ger Kentridge sina historier ibland den traditionella berättelsens eller den litterära (anti-) hjältens klädnad. Faustus, Woyzek och Zeno har alla stått fruktbara modeller. Eftersom teckning och rörlig bild utgör själva fundamentet för honom som bildkonstnär har han ingående studerat en rad föregångare som också fascinerades av svart/vit grafisk framställning: Beckman och Goya liksom filmskapare som Dziga Vertov och nu senast Georges Méliès.
När han nu inbjudits att ställa ut på Baltic Art Center har Kentridge utnyttjat de speciella förutsättningar och förhållanden som råder och låtit dessa bestämma utställningen. Konsthallens speciella karaktär, som består av en enda spatiös yta, tillfället att få ställa ut nya verk, och möjligheten att fortsätta en dialog vi påbörjade för flera år sedan om att se ett sådant tillfälle som ett laboratorium, eller till och med surrogatateljé, i vilken man kan experimentera, och inte föreslå works in process (vilket är det normala resultatet av sådana förutsättningar) utan skisser/studier vilka tillsammans skapar en enhet, ett sammansatt verk av delar och fragment. I samklang med detta tillvägagångssätt bär det underliggande temat upp dessa flyktiga gester. Fundamentet och mönstret i hans utövande som bildkonstnär/filmmakare är att under det ensamma arbetet i ateljén improvisera rekvisita av det som finns tillhands, uppfinna nya konstgrepp, utforska de möjligheter som öppnar sig med olika typer av utrustning, och att spontant utnyttja vardagens små glädjeämnen och förtretligheter – i det här fallet myrornas ankomst.
Inte bara Méliès utan även Bruce Nauman är mäktig anfader till denna strävan. Det är inte någon tillfällighet att Nauman upplevde denna arketypiskt besvärande situation för många år sedan när hans studio invaderades av möss. Resultatet, en installation med en mångfald av videoprojektioner fick titeln ”Mapping the studio”. Kentridges nya svit av verk kan tolkas både som en hyllning och ett svar. Där Nauman lakoniskt drar sig undan och ger gnagarna fritt spelrum för de nattliga äventyren gör Kentridge raka motsatsen och försöker övertyga sina besökare att utföra nya prestationer, i vilka han såg möjligheter som resulterat i magiskt snarare än melankoliskt grubbel. Om Naumans verk ofta hemsöks av rena longörer och skenbar inaktivitet, över vilka Becketts ande vilar tungt, så är Méliès istället Kentridges förtrogne. I dessa avväpnande lätta, fragmentariska verk smälter kvickhet och bisarra infall samman i en ohämmad fantasi och dröm, vilket för Kentridge innebär lika mycket stoff från ateljén som från mer vardagligt praktiska göromål, hos honom blir perioder av väntan, själva essensen av tristess en eruption i förunderliga visioner.
Lynne Cooke
ARTIST´S NOTES JOURNEY TO THE MOON och SEVEN FRAGMENTS FOR GEORGES MÉLIÈS
(plus DAY FOR NIGHT) DAY FOR NIGHT
Myrorna har varit en verklig sommarplåga i Johannesburg, smala kolonner som varje natt utforskar olika hyllor i köket, en sirapsfläck på en skärbräda förvandlades till en rörlig svart fläck på morgonen. När jag undersökte en sådan fläck slogs jag av hur myrorna formade en slags primitiv levande teckning, jag videofilmade detta. Jag befann mig mitt i arbetet med Fragments for Méliès.
Jag låg efter i tidsschemat och borde inte ha gjort något annat än arbetat med filmerna, men myrorna var fängslande. Att de iakttogs och filmades ovanifrån fick underlaget de befann sig på att framstå helt plant. Det första jag filmade var en skärbräda, men det kunde ha varit ett papper. Den andra associationen var av övervakning, av en satellit som noggrant granskade världen under sig. När jag zoomade in myrorna förändrades den svarta form eller linje det såg ut att vara på avstånd (cirka en meter). I närbild påminde myrorna vid sockret om ett flygfoto av bilar i rad utanför ett shoppingcenter. Jag började filma myrorna samtidigt som jag arbetade med Méliès film.
Min första dag med myror som ritstift tillbringades med att lägga ut ett spår från trädgården till ateljén, det tog ungefär tre timmar, från det att den första myran hittade sockerlösningen på pappret på golvet tills det blev en massiv fåra av myror. Det första projektet jag gav mig på var att försöka lära myrorna kalligrafi. Detta hade att göra med min fars berättelse, hur han vid åtta års ålder lämnar in en läxa full av bläckplumpar till sin lärare som visar upp den för klassen med orden, ”Se här, Kentridge har gjort läxan med hjälp av en armé tränade myror”. Men jag märke att när jag försökte få dem att skriva en fullständig mening, så samlades myrorna runt tre eller fyra bokstäver – som då framträdde tydligt- och sen stannade de tills de ätit upp allt socker på dessa bokstäver, för att sen förflytta sig till andra ord. Efteråt inser jag att komplicerade manövrar med tid och överlappningar hade kunnat visa hela texten, men det får anstå till ett annat projekt. Jag försökte mig sedan på att teckna lite enkla linjer, Ubu med magen tecknad i spiral lyckades myrorna med, men det enda anmärkningsvärda med den var att den tecknats av myror. Vid det här laget arbetade jag med Journey to the Moon, den näst sista och mest komplicerade av Fragments for Méliès, när det slog mig att film är reversibel och jag kunde använda myrorna för några av nattsekvenserna.
Jag hade funderat på reversibla lösningar hela tiden, men det hade gällt tid snarare än ton. Jag vände filmen, det vita på pappret blev den mörka natthimlen och de svarta myrorna blev vita prickar som förenades i galaxer eller konstellationer. Resten av veckan fortsatte jag att filma myrorna, tre korta fragment vilka användes i Journey to the Moon. De andra fragmenten tror jag ska bli en projektion i stor skala, ett primitivt planetarium – en väggstor skärmsläckare.
Precis som med många av fragmenten, fastän de filmades med 16- eller 35mms kameror som George Méliès tidiga filmer, var många av idéerna och infallsvinklarna jag använde mig av, att vända på tid och ton, utprovade med en amatörvideokamera som fungerade som ett slags skissblock.MÉLIÈS, POLLOCK, NAUMAN
Förra året tillbringade jag en del tid med att se Bruce Naumans tidiga filmer, filmer där han går bak- och framlänges i ateljén, studsar en boll, går i slowmotion, går contraposto, går som Beckett. Kanske var det den atletiska kroppen i jeans och T-shirt som påminde mig om filmerna med Jackson Pollock när han arbetar i sin ateljé. Det var som om Pollocks duk hade tagits bort och Nauman är kvar, ateljén är hans duk och han själv pensel. När jag såg filmer med George Méliès slogs jag av kontinuiteten. Méliès filmer är ateljéfilmer par excellence. Konstnären Méliès befinner sig i ateljén och uppträder framför sina målningar. Fastän Méliés filmer hade många ämnen – med en förkärlek för djävlar, romantiska klassiker, illusionskonster utförda framför kameran – så är det centrala alltid Méliès och hans målade scenografi. Konstnären använder sina egna bilder i ett försök att se sig själv.
William Kentridge
